"Stå fast" - Grunt och drygt
Tankar kring… ”Stå Fast” - Svendt Brinkman - (betyg 2)
Som en ensam röd punkt i ett annars väldigt homogent blått hav sticker Svendt Brinkmans utvecklingskritiska bok ut. Inte konstigt att en bok som går på tvärs emot den rådande tidsandan och normen blir uppmärksammad. Det finns oftast något uppfriskande i att ifrågasätta invanda sanningar och trender. Det vitaliserar debatten och tvingar motparten till att vässa sina argument och stärka sina bevis.
Jag tillhör verkligen inte den super positiva skaran och är definitivt ingen duracell-kanin som pushar folk till nya nivåer, älskar förändringar och tror att alla kan bli allting. Kort sagt bör jag vara en sådan som skulle kunna tänkas köpa in på en del av Brinkmans resonemang och tankar. Hur lyckas han då att så några frön av tvivel hos mig? Tyvärr inget vidare och för vara helt ärlig blir det nästan kontraproduktivt.
Från början blir det infantilt när han med utgångspunkt från en reklamtext ska skildra tidsandan. En hotellkedja uppmanar oss att leva ett Interkontinentalt liv och att besöka alla deras hotell. Och? Om professorn låtit TVn stått på hade han kanske sett reklam för någon kökstillverkare som menar att livet handlar om sköna matlagningstimmar med snygga vänner. Redan här blir man alltså som läsare behandlad som ett mellanstadiebarn eftersom Brinkman ter sig nödgad att tydliggöra att ett lyckligt liv inte med nödvändighet behöver innebära ett besök i samtliga hotell hos hotellkedjan. Därmed inser man tidigt vilken knappt mätbar ambitionsnivå han har med denna bok och resten av alstret visar tyvärr att denna förutsägelse stämde väldigt väl.
I kapitel efter kapitel kokar Brinkman samma tunna soppa och kommer inte fram till någonting förutom en rad självklarheter som att man inte ska ge efter för sina lata instinkter att alltid ta den enkla vägen eller att det finns ett värde i att då och då stöta på problem och inse att livet trots allt har sina mörka och jobbiga stunder. Han sätter stoikerna högt och ägnar dessutom ett helt kapitel till att göra en kortare historisk utvikning.
Boken är i ironins namn skriven som en självhjälps-bok mot alla former av positivt tänkande. Jag förstår att Brinkman tycker detta är ett roligt grepp men tyvärr faller det på att han inte vågar gå hela vägen. Han tycker uppenbart att han har ett viktigt budskap och ett starkt case men väljer ändå att paketera det i ett satiriskt format. Samtidigt låter han inte satiren få fullt utrymme utan återvänder ständigt till sina självklarheter och öppna dörrar. Därmed blir det varken satir eller skarp kritik.
Hela boken andas antikapitalism och att det är den så förhatliga marknaden som driver denna överdrivna och hysteriska positivism och att det är giriga kapitalister som driver folk till stress, depression och utbrändhet i sin jakt på ständigt högre vinster. Ändå nämner inte Brinkman med ett ord att dessa problem är så mycket vanligare i den från marknaden skyddade offentliga sektorn än i den privata.
Hur vore det om professorn följde sitt eget råd att inte omedelbart följa sin impuls och skriva en bok bara för att man kan och har en av staten påklistrad titel utan att han istället kanske skulle ta ett extra stoiskt varv och fundera lite till? Då hade vi kanske fått läsa en något mer substantiell bok än denna tunna halvsatir.
//Unge Herrn
