ungeherrn.blogg.se

Tankar kring…”Skotten i Köpenhamn ”- Niklas Orrenius (betyg 4)

Med utgångspunkt från den nu nästan riksbekante Lars Wilks, som numera lever med livvaktsskydd dygnet runt på hemlig adress, ger Orrenius ett antal olika perspektiv på både Wilks situation, motiv och vad som ledde fram till att han i dag närmast betraktas som radioaktiv pga. de hot som föreligger mot honom och hur nära han faktiskt var att bli mördad pga. sin konst. Sammanflätade med de olika utvikningarna är diskussionen kring det så fina men ack så svåra begreppet yttrandefrihet, vad det innebär, betyder och hur det tolkas i olika länder, av olika grupper och kulturer och av enskilda människor. 

Orrenius har skrivit en utmärkt bok som väver samman enskilda dramatiska händelser, skildringar från Vilks inrutade tillvaro med många intressanta diskussioner kring yttrandefrihet, konst och religiositet. Han är noga med att inte ta någon uppenbar ställning utan släpper fram mängder med åsikter och perspektiv som genom hela boken blandas till en väldigt smakfull och tankeväckande anrättning. 

Innan jag läste boken hade jag inte funderat särskilt mycket över Lars Vilks och vad han höll på med och utsatte sig för. Jag har alltid tyckt det är självklart att han har sin fulla rätt att måla och uttrycka vad han vill samtidigt som jag alltid haft svårt för att känna någon större sympati för honom. Boken fungerade som en slags katalysator för mina ofärdiga tankar kring Vilks och yttrandefrihet. Den hjälpte mig att förstå varför jag spontant inte har tyckt så synd om honom och varför hans agerande har provocerat mig också.

Vilks har livet igenom letat efter ömma punkter, provocerande sprickor, där han har kunnat sticka in en retlig pinne och hoppats på en enorm motreaktion och upprördhet. Ett för mig ganska infantilt beteende. Samtidigt är det självklart att konsten i sig vare sig behöver eller ska ha ett syfte, Konst, oavsett om det är litteratur, bildkonst, musik eller annat ska väcka känslor. Punkt. Så på det sättet är det ointressant och direkt fel att söka svaret på vad Vilks vill uppnå, mer än att reta upp folk. Icke-muslimer men även många muslimer har svårt att bli upprörda över Vilks konst. De allra flesta är givetvis helt likgiltiga inför rondellhundar och annat som Vilks åstadkommer. Ändå måste man förstå att andra grupper kan bli kränkta och förolämpade av för oss helt obegripliga skäl. Med det sagt kan det ju knappast från en universell utgångspunkt vara proportionerligt att möta en teckning med ett dödshot, än mindre mordförsök, oavsett hur provocerad man än må bli.

Parallellt med detta grundantagande förstår jag inte Vilks. Han låter sig brunkletas genom att delta på diverse SD- och SD-liknande events, skriver förord till uppenbart islamafobiska böcker och påstår ändå att han vill vara kärringen mot strömmen. Om han nu så gärna vill vara kärringen mot strömmen skulle han ju lätt kunna provocera SD anhängare, islamofober och antisemiter men han avstår. Menar att det är ”platt” att göra så utan att utveckla tankegången. Förmodligen är det så enkelt att taggen han placerat hos provocerade muslimer skulle dras bort om han visade sig vilja häckla sina nuvarande supportar. 

En sak som stör mig under läsningen är alla dessa rasister och PK-hatare som tycker att Sverige är mjäkigt, mesigt och har en smal åsiktskorridor men som aldrig reflekterat över att detta, i deras ögon, löjliga land skyddar han som pekar finger på det landet, eller iaf som hans anhängare pekar finger åt. Skyddsapparaten kring Vilks är en direkt konkretisering av Voltairs bevingade ord om att kunna dö för någons rätt att uttrycka åsikter man själv diametralt ogillar.

Att provocera kan vem som helst göra och därmed blir det föga storartat att ägna sig åt det. Spelar  det någon roll vem som provocerar? Ja, definitivt. Som i alla samtal har avsändare betydelse.  Lek med tanken att det var något dunkelt nazistparti som kladdat fram teckningarna vilket säkert redan gjorts, så hade de inte ens blivit spridda. Om de mot förmodan blivit spridda hade man gäspat och somnat om, noll nyhetsvärde, lika förutsägbart som nattens mörker. När det istället är en konstnär, men framförallt att det trycks och sprids i tidningar blir saken en helt annan. Det blir mer av ett uttalande än ett brus. Och när då länder som inte kan stava till yttrandefrihet ser att tidningar i Sverige skriver detta antas att detta om inte dirigerats så i alla fall legitimerats av staten. Då skapas givetvis en helt annan kraft bakom provokationen.

Mobbning är olagligt. Att mobba en hel grupp genom diskriminering eller hat och hets är också olagligt. Men om gruppen blir tillräckligt stor blir det mindre relevant att tala om folkgrupp samtidigt som storleksökningen driver upp intresset och riskerna. Men är det hets eller hat att avbilda en profet som en hund? Är det denna för oss minst sagt svårtolkade kedja av aktion och reaktion som skymmer sikten?  Lek med tanken att en partiledare börjar kalla sossarna för judesvin eller liknande? Trevligt? Inte särskilt. Brottsligt? Sannolikt inte Provocerande? Högst troligt! Givande? Knappast . Är det inte där vi är med Vilks? Den extra kryddan, som verkligen inte är obetydlig utan kanske tom är helt avgörande för att Vilks för evigt skapat sig ett namn även utanför konstvärlden är att det handlar om muslimer och islam, det nya seklets stora snackis, det som ersatt kalla krigets uppdelning i väst och öst, goda och onda? Det är enormt kittlande för Vilks att reta dessa i hans ögon så hycklande muslimer. 

Ju mer Vilks hotas och ju fler mordförsök han utsätts för desto mer stimulerande för honom. Det ger hela tiden nytt bränsle till hans s.k. projekt för ingen tror väl på allvar att han skulle fortsatt måla rondellhundar om de passerat obemärkt förbi. Hans utsatthet och livvaktsskydd är blott ett kvitto på att han är en farlig konstnär och sanningssägare. Exakt vilken sanning han vill blottlägga är som sagt ointressant men han menar nog att reaktionen säger allt.

 //Unge Herrn