ungeherrn.blogg.se

Tankar kring…”Kriget har inget kvinnligt ansikte”- Svetlana Aleksijevitj (betyg 3)

Förväntningarna är hissade när jag tar mig an 2015 års nobelpristagare i litteratur. Att under flera års tid kartlägga, söka upp, intervjua och dokumentera hundratals kvinnors berättelser från andra världskriget är en gedigen uppgift. Från allt detta material sila fram ett koncentrat som spänner över dryga 450 sidor är naturligtvis inte lätt och kan göras på oändligt många sätt. Exakt vad Svetlana Aleksijevitj får Nobelpriset för är för mig inte uppenbart. Den historiska prestationen tycker jag är mer imponerande än den litterära. 

Sida upp och sida ner staplas den ena eländiga hopplösa historien efter den andra. Unga kvinnor, inte sällan äldre flickor, som redan förlorat det mesta av det lilla de hade inklusive släkt och vänner, anmäler sig högst frivilligt till armén. I princip vill de alla till fronten, ju farligare uppdrag desto bättre och inte en enda av dem tvekar ett ögonblick. Detta stör mig. Även om fosterlandet riskerar att gå förlorat till Hitler och trots att man är mer eller mindre hjärntvättad av kommunism och tanken att man bara är ett ägg som kan krossas på vägen till den utopiska omeletten borde det finnas mer tvekan och funderingar innan man frivilligt tvingar sig till fronten. 

Ganska snart blir jag aningens blasé för allt lidande som beskrivs och skildras. Jag tror det beror på de fragmentariska bilderna och de snarlika människorna som vi får möta. Episoderna är för korta för att man ska känna för personerna och av någon anledning känns, antalet till trots, kvinnorna väldigt homogena. Även om deras bakgrunder skiljer sig åt i detaljerna är deras kynne, perception och målmedvetenhet väldigt lika varandra. 

Boken saknar i princip en röd tråd. Det stör mig inte lika mycket som det faktum att alla hundratals berättelser förväntas kunna bygga upp en bok helt på egen hand. Jag saknar sammanhanget de slängs in i och även reflektionerna från författaren. Gissningsvis tycker många inklusive akademin att det är just detta som är så storartat. För mig fungerar det inte. Antalet vittnesskildringar skulle kunna halveras till förmån för mer resonemang eller tankar från författaren. Många kapitlen inleds med författarens egna ord men dessa beskriver ofta bara hur vissa kvinnor hörts av eller letats upp samt något stycke om eländet i stort men detta på en ganska hög abstraktionsnivå och tyvärr aldrig ner till nivån där frågorna hopar sig.

Givet att det stora antalet kvinnor som deltog i kriget på Stalins sida delvis gjorde det som ett resultat av kommunismens höga jämlikhetsideal så borde ju deras insatser lyftas fram istället för att som det verkar fördömas och bespottas. Denna märkliga motsägelse berörs överhuvudtaget inte alls. Nästan lika obemärkt lämnas Stalins skräckvälde både före och efter kriget och dess konsekvenser för att lidandet blev så stort som det blev. Det hade varit intressant att få några av dessa stackars kvinnors tankar kring att mer eller mindre under hela sina liv levt i denna totalitära mardröm. Även om de hade gett mer positiva omdömen om detta förminskade elände så hade det ändå varit en givande insikt.

Svetlana Aleksijevitjs bok ger oss ytterligare bilder av vilket bottenlöst elände som människan både kan skapa och uthärda. De tidigare bortglömda kvinnliga deltagarna får genom boken någon typ av upprättelse och bidrar sannolikt till mindre heroiska och mer mänskliga vittnesmål över andra världskrigets monumentala mänskliga misär. Därmed är det en viktig historisk skildring men som lämnas utan kontext och resonansbotten. Boken hade tjänat på att reducera bredden till förmån för djupet. Både för att bättre beröra och förhöja förståelsen Stalins variant av förintelsen.

 //Unge Herrn